Del 4 - Sanningen bakom ett leende
Man tycker nog att i en stad så liten som Nyhöjden borde det vara svårt att vara ovän med någon. Alla känner alla, alla måste möta alla överallt. Hur ska någon kunna överleva rent socialt om denne gjorde sig ovän med i princip alla som denne möter på dessa gemensamma gator?
Tja, Stephanie överlever på sin onda ådra. Hon njuter av att plåga andra och i synnerhet älskar hon att plåga den rödhåriga, kurviga Rakel Winther. Hon är precis som Stephanie själv är - medveten om sin skönhet, älskar att förföra och charma alla hon möter. Även om hennes avsikter är av något trevligare natur.
Kanske är det just därför som Stephanie alltid känner ett extra behov av att plåga henne när de råkar på varandra...
Kanske är det just därför som hon gick över dit en kväll bara för att låtsas vara snäll och sedan bestämde sig för att kasta en drink i hennes ansikte och plåga henne genom att klå upp henne. Man måste ju få roa sig på något sätt, inte sant?
Hemma råder en extra smörig stämning som gör Stephanie både glad och äcklad. Hon har alltid varit stolt över sina föräldrar; om än bara till den grad en människa annars är stolt över sin hund, trots att dessa människor är de som givit henne liv och makt. De fostrade en, kanske lite väl, stark individ som inte riktigt uppskattar att se på när andra är lyckliga. Så hon ler för att det är hennes plikt, men inte riktigt upp till ögonen.
Och kanske var det rätt... för om du spenderar dagen i slottet kan du mötas av den här synen.
Eller den här synen. Frans är en man av mestadels nattligt arbete. De flesta vet redan om att han håller på med fuffens, men att han sysslade med detta även på dagtid är det inte många som vet. Fröken Julia Johansson är född i en fattig familj, hon har inte mycket att ge eller mycket att skryta om. Det enda Julia kan ge är sig själv. Trots detta verkar hennes söta ansikte falla herr Fatale i smaken, men kanske beror det mer på att han börjar bli gammal. Han måste hitta nya sätt att sätta liv i sitt äktenskap, sätta liv i sitt eget liv innan det är dags att dö.
Nog satte han liv i det allt. I Julias liv existerar för tillfället bara två saker: jobb och kärlek. Och så vitt skvallerkretsen vet är inte hennes liv berikat med friare vid dörren, Julia går nämligen aldrig ut. Så att det är ett liv i den där bulan med gener tillhörande Frans finns det ingen tvekan om. Förstås är ingenting bekräftat ute på gatorna, ingen vet vem fadern till barnet är där ute. Men här inne - i det här huset - vet vi.
En annan sak vi vet är att en solig förmiddag efter att Julias skift var slut och Frans låg och sov i ett utav sovrummen kom hon in och lade sig intill honom. Ni kan gissa vad som hände. Men ni kanske inte kan gissa vad som hände på grund av det föregående. Frans kände en konstig känsla i kroppen, hjärtat liksom rusade på ett underligt sätt...
Och så! PANG! Hjärtat exploderade i kroppen och ned till golvet föll den store mannen Stephanie kallar far.
Det är med lite sorg, lite hämndlystnad och en smula lättnad vi nu säger farväl till den här mannen. Inte ens Stephanie kunde charma liemannen, vilket enbart kan betyda att Frans chanser är förgångna. Det här väcker förstås andra frågor också, såsom vad det egentligen är för något han har hållit på med om nätterna på det där kontoret han alltid for iväg till? Hur många gånger mötte han egentligen döden? Och är det verkligen rättvist att om man mött döden i andra situationer, förmodligen mycket farligare situationer, då ska falla och dö efter något som annars är så trevligt?
Hur ska det nu gå? Vad gör man när ens största förebild i livet faller och dör? Och nu när Frans är död, vem ska ta hand om hans affärer? Om det blir Stephanie, kommer vi äntligen få veta vad han sysslar med? Vad kommer hända med det lilla barnet som snart står som laglig, rättmätig arvtagare till godset?
Jag antar att vi får se...