Del 12 - Lilla Sofie Fatale
Stephanie tog med sig Sofie hem och tillbringade all sin tid åt att på egen hand begripa exakt hur man tog hand om ett barn. Det hela verkade komma ganska naturligt trots hennes tidigare tvivel och hon kände sig, precis som sin far före henne, lyckligare än någonsin. Det lilla barnet var hennes ögonsten.
Hon lekte, matade henne och spenderade all sin tid med sin nya familjemedlem och kände hur pusslet sakta föll på plats. Inget hon gjort tidigare i sitt liv tycktes betyda så mycket i jämförelse med den lilla flicka hon nu hade i sin famn.
Men Stephanie visste också att om hon visade sin enda sårbarhet för någon annan vore det ett misstag. En spricka i den perfekt polerade mur som var hennes yttre. Hon älskade sin dotter, men exakt hur mycket skulle ingen få veta. Och exakt hur mycket kärlek hon kände för dotterns far skulle heller ingen någonsin få veta. Stephanie hade inte råd med svagheter.
Så växte den lilla bebisen och blev en vacker blond varelse som blev ändlöst förälskad i kunskap. Hon spenderade timmar vid det lilla ritbordet, dagar vid schackbrädet för att spela det perfekta spelet och hon älskade att leka pirat. Sofie var social, otroligt begåvad och beundrade sin mor lika mycket som hennes mor beundrade henne.
Den egenskap som Sofie tycktes ha undgått att få var den som gjorde henne elak. Trots hennes mors många fiender fanns överallt byggde Sofie relationer istället för att rasera dem. Men hennes begåvning gjorde det också möjligt att utse vilka som kom med ärliga avsikter och vilka som bara fiskade efter information. Gamarna flockades kring henne när hon gick ut på promenad. Sofie visste inte vem som var hennes far, hon kände inget behov av att veta det än. Men hon visste också att en dag skulle det behovet komma, men hon visste inte hur det skulle påverka hennes eget liv i framtiden...